Söder om Ulcinj, där vägen tar slut mot Velika plaža, skär en kanal genom slättlandet ut till havet — och längs dess stränder står en av de märkligaste och mest fotogeniska synerna i Montenegro: rader av träkojor på pålar, var och en med en lång motviktsförsedd bom som sträcker sig ut över vattnet med ett stort fyrkantigt nät hängande under. Detta är kalimerorna i Port Milena, och de är levande monument — en fisketeknik som har överlevt det imperium, det kungarike och det land den föddes under.
En kanal värdig en drottning
Själva kanalen är ett stycke ingenjörskonst från 1800-talet. År 1885, bara några år efter att Ulcinj anslutits till Montenegro, knöts den ryske ingenjören Varman till projektet att leda bort de malariabärande vattnen från Zogajsjön ut i Adriatiska havet; arbetet började omkring 1886. Efter en stor översvämning 1896 breddades vattenvägen, och när den nya hamnen invigdes i april 1898 fick den namnet Knjaginja Milena – prinsessan Milena – efter Milena Petrović-Njegoš, som blev drottning 1910. Namnet höll i sig: mer än hundra år senare förtöjer fiskare fortfarande längs en kanal som bär en drottnings namn.
Så fungerar en kalimera
Kalimeran är en vackert enkel maskin. En träkoja på pålar förankrar en lång hävarm — en kran — från vars ände det hänger ett stort, vågrätt fyrkantigt nät som hålls utspänt av korsade spiror. Fiskaren sänker ner nätet plant mot kanalbotten och väntar. Fisk som rör sig med tidvattnet eller strömmen passerar över det; sedan, med ett tag i den motviktsförsedda armen (traditionellt med vinsch och muskelkraft), stiger nätet snabbt upp under dem och lyfter fångsten fri ur vattnet. Inga krokar, ingen jakt — bara tålamod, tajming och en förtrogen kunskap om när fisken vandrar. Hela familjer behöll sina kalimeror i generationer, och kojorna fungerade också som sommarkök, redskapsbodar och sällskapsklubbar på pålar. Namnet självt låter som den grekiska hälsningen kaliméra — ”god morgon” —, men likhet är inte detsamma som ursprung: varifrån namnet kommer är inte klarlagt.
Traditionens kulturella tyngd erkändes formellt 2017, när Montenegros kulturarvsmyndigheter förklarade fiske med kalimeror som ett immateriellt kulturarv — ett officiellt erkännande av att dessa besynnerliga träfåglar vid vattenlinjen är lika mycket en del av Ulcinjs identitet som stadens stenmurar.
Förfall, ärligt berättat — och en långsam förbättring
Det vore oärligt att måla upp Port Milena som ett oberört idyll. Under det sena 1900-talet fick kanalen lida svårt: orenat avloppsvatten letade sig in, flödena försvagades och det en gång så berömda fisket försämrades i takt med vattenkvaliteten. Många kalimeror förföll, näten ruttnade och kojorna sjönk ihop bland vassen — sorgliga, vackra vrak som fotografer älskade och fiskare sörjde. På senare år har en viss förbättring skett, som bland annat tillskrivs framsteg med avloppsanslutningar och avfallshantering och möjligen skyddet av den intilliggande salinan; kärnproblemet, inflödet av avloppsvatten, är dock inte löst. En bedömning från 2025 ger Port Milena en bättre klassning, men kanalen räknas fortfarande som en föroreningshotspot; planera ingen kontakt med kanalvattnet. Det är ett pågående arbete, och besökare bör vänta sig ett landskap som är dels levande tradition, dels restaureringsprojekt — vilket på sitt sätt är den sanningsenliga versionen av det mesta kulturarv.
Att besöka
Port Milena ligger en lätt promenad eller kort bilfärd sydost om Ulcinjs centrum, på vägen mot Velika plaža och Ulcinjs salina — kanalen och dess kranar utgör en naturlig etapp av promenaden Pinjes Pines, som går ner från tallskogsåsen till vattenlinjen. Bästa ljuset är tidig morgon eller den sista timmen före solnedgången, när kalimerorna står som svarta silhuetter mot brinnande vatten och du kanske får se en fiskare verkligen sköta sitt nät. Det finns varken biljett eller grind, men det ger ingen rätt att gå ut på plattformar, gångbryggor eller båtar; detta är en plats där människor lever, så fotografera kojorna från tydligt offentliga platser, fråga innan du porträtterar en fiskare i arbete och behandla kojorna som den privata egendom de är. Kombinera besöket med flamingorna i salinan intill (kontrollera aktuellt tillträde först) och avsluta sedan med grillad fisk på en konoba — utan att anta att den är fångad i kanalen eller med den anordning du har beundrat.
