Katedralen Sveti Jovan Vladimir i Bar: tio år, ett halvt hektar fresk och ett helgon nedtecknat i den här staden

Katedralen Sveti Jovan Vladimir är den vita kyrkan med två klocktorn och förgylld kupol som står i en olivlund mitt i nya Bar, och den fyller exakt tio år den här veckan: invigd den 25 september 2016, på tusenårsdagen av döden för den härskare över Duklja som den är uppkallad efter. Det tog trettiosju år från den första ansökan om en tomt till den första liturgin, väggarna bär nästan ett halvt hektar äkta fresk, och berättelsen om helgonet skrevs ner i just den här staden för sju sekler sedan av Bars katolske ärkebiskop. Den här guiden bygger på församlingens egen krönika, huvudmålarens skildring, kommunens och kyrkans press samt vårt besök den 20 september 2026.

Uppgifterna kontrollerade den 22 september 2026, till stor del mot församlingens webbplats hrambar.com. Gudstjänsttiderna är församlingens publicerade schema; det finns inga anslagna besökstider, och kyrkan är först och främst en plats för gudstjänst.

Katedralen i korthet

Trettiosju år till en kyrka

Moderna Bar lades ut på sin nuvarande plats 1976, fyra kilometer från den gamla stad som övergavs 1878, och enligt församlingens egen skildring växte det till en planerad stad av boulevarder utan en kyrka. Den första ansökan om en tomt gjordes av prästen Bogić Femić kort efter jordbävningen 1979. Myndigheterna erbjöd honom en plats ”någonstans i sluttningarna på kullarna runtom, så långt från centrum som möjligt”; den gamle metropoliten Danilo vände sig till kommunen fyra gånger och hans vikariebiskop en gång, förgäves.

Vändningen kom 1991. En initiativkommitté bildades den 17 mars med den nye metropoliten Amfilohijes välsignelse. Den 12 maj, den helige Basilios av Ostrogs dag, ställde sig fader Bogić på den första gjutna plattan till de blivande bostadshusen vid klostret Ribnjak och uppmanade Bars invånare att protestera. Sedan bar han ut ett bord och en stol på huvudtorget och satt där i tre dygn utan mat och vatten, under en handtextad skylt: ”Jag ber om en plats för Guds kyrka, jag ber om en plats för bön.” Mer än 5 000 människor skrev på anteckningsboken på hans bord – över halva staden, noterar församlingen, och inte bara dess ortodoxa: också katoliker och muslimer skrev under. Ett möte framför stadsförsamlingen följde, och kommunen gav kyrkan drygt två hektar mitt i Bar, intill posthuset och Hotel Topolica.

Ett träkors restes på tomten den sommaren och ett av betong ersatte det på Sankt Nikolaus dag; i åratal höll fader Bogić vesper vid det korset kvällen före varje söndag och helgdag, i blåst och regn, och liturgi i Sankt Nikolaus-kyrkan i Stari Bar. Grundstenen lades den 4 juni 2002, på helgonets festdag. Bygglovet kom den 24 augusti 2006 och schaktningen började i oktober samma år, men pengarna tog slut och arbetet stannade av – ända till maj 2009, då Amfilohije bildade en byggnadskommitté under ingenjören Momčilo Stanojević, som just höll på att färdigställa katedralen i Podgorica. Den första betongen göts i bottenplattan den 3 juli 2009; den 29 augusti höll metropoliten liturgi på den nakna plattan; till påsken 2010 var kryptan i bruk. Bars invånare betalade den till stor del själva, på insamlingskvällar – ”väldigt mycket pengar gick till grunden, den byggfas som knappt syns och kostar mycket”, står det i församlingens krönika. ”Barborna gav på förtroende.”

Invigningen den 25 september 2016 hade lagts till tusenårsdagen av helgonets martyrdöd och leddes av patriark Theofilos III av Jerusalem och hela Palestina – första gången en patriark av Jerusalem besökte Montenegro – med den serbiske patriarken Irinej, ärkebiskop Anastasios av Tirana och hela Albanien och ärkebiskop Johannes av Ohrid som medtjänande. Arton ärkebiskopar och metropoliter från de ortodoxa kyrkorna, tolv serbiska biskopar och företrädare för den makedonska och den armeniska kyrkan, den romersk-katolska kyrkan och det islamiska samfundet var närvarande; pressen räknade in omkring 5 000 troende. Partiklar av tre reliker förseglades i altarbordet: av den helige Sabbas den helgade, som Theofilos hade med sig, av Jasenovacmartyrerna och av den helige Jovan Vladimir själv. Den helige Jovan Vladimirs kors bars fram ur sitt gömställe för dagen. En ny orden, Den helige Jovan Vladimirs orden, delades ut för första gången vid lunchen efteråt – till patriarken och ärkebiskoparna, till den bortgångne fader Bogićs familj, till Mile Andrović, äldst i den familj som förvarar korset, och till de två arkitekterna och byggmästaren.

Byggnaden

Konceptet är ritat av Predrag ”Peđa” Ristić, den flitigaste kyrkoarkitekten i den serbisk-ortodoxa världen under sent 1900-tal, och det utförda projektet av Svetislav Popović; Stanojević, som ledde arbetet, tituleras kyrkans protoneimar, byggmästare. Stilen är den serbisk-bysantinska från de medeltida Raška- och Moravakyrkorna, i en skala som ingen av dem gav sig på: 54 meter lång, 36,8 bred, 1 370 kvadratmeter på marken och 44,5 meter upp till korset på mittkupolen, med plats för omkring 1 200 personer.

Församlingen kallar den Montenegros största kyrka, ”några kvadratmeter större än katedralen i Podgorica”; serbiska Wikipedia gör det till 100 m² och 3 meters höjd. Belgradpressen rankade den vid invigningen som tvåa efter Podgorica, och en tidning i Bar kallar den den största ortodoxa kyrkan vid Adriatiska kusten. Det ärliga svaret är att den och uppståndelsekatedralen i Podgorica är landets två största och att ordningen beror på vad man mäter. Det förgyllda korset på kupolen, på över 40 meters höjd, är 4,6 meter högt och väger omkring 380 kilo; det är en kopia av den helige Jovan Vladimirs kors, och när det sattes på plats den 28 oktober 2012 var stomarbetet avslutat.

De två klocktornen är inte dekoration: de är tillägnade, det ena de heliga Konstantin och Helena, det andra de heliga Kyrillos och Methodios, och tillsammans hyser de elva klockor som göts under byggtiden vid gjuteriet Vera i Voronezj – en omställd militärfabrik som en gång byggde katiusja-raketkastare. Den största väger 800 kg och bär en ikon av helgonet och evangelietexter; den minsta väger 10 kg; tillsammans bildar de en skala som melodier kan ringas på. Elva, tillägger församlingen, är inte det slutliga antal som planerats.

Allt som kunde göras av sten gjordes av sten. Ikonostasen är 18,5 meter lång, i vit marmor från Makedonien, onyx från Sijarinska Banja och en italiensk sten som stenhuggarna kallar gvatamala; golvet är en mosaik på omkring 1 700 m², formgiven av arkitekten Dušan Stanojević; fönstren – enbart de runda okuli är 1 240 – altarbordet och biskopstronen är av sten; tjugoåtta pelare är klädda med den; det finns sju bronsportar och nio av trä. Stenhuggarna, ledda av Ivan Stefanović och Dragiša Krkeljić, arbetade i tre år, upp till tio åt gången. Stenläggningen och gångarna runt kyrkan – torget du går över för att nå portarna, med sin runda stenmosaik framför västporten – är i röd och grå sten från Nikšić, och hela området omges av en låg stenmur, ungefär knähög, krönt av ett smidesräcke. Under alltihop ligger kryptan, tillägnad den helige Alexander Nevskij, i liturgiskt bruk sedan 2010 och i dag använd för församlingslivet ända ner till blodgivarkampanjer; på platån framför katedralen står ett litet kapell tillägnat Njegoš, dit liturgin flyttar när huvudkyrkan inte kan användas.

Freskerna: ett halvt hektar på våt kalk

Det som gör interiören ovanlig är inte storleken utan tekniken. Väggarna – 4 860 m² enligt församlingens räkning, ”omkring 4 800” enligt huvudmålaren, ”nästan ett halvt hektar” hur man än räknar – är målade i äkta fresk, pigment på våt kalkputs, en metod som målarna säger hade varit försummad i trehundra år. Kalken till putsen måste vara minst fyra år gammal och blir bättre med åren; i de gamla kalkbruken nära Spuž, där man i dag bryter marmor, hittade de kalk som var mer än fyrtio år gammal. En fresk på kalk av den kvaliteten bleknar inte, står det i församlingens krönika, och fortsätter att mogna i upp till tvåhundra år. Fem arbetslag under freskmålaren Anastasije Radović arbetade nästan dygnet runt från maj 2015; hans eget lag med Vuk Dabetić gjorde ungefär fyra femtedelar av ytan, och Miloš Janićijević, Damir Mladenović och Boris Markuš målade var sin zon. Vid invigningen var omkring 90 procent klart. Ungefär 800 m² – två apsider i bottenplanet och två läktare – återstod till senare; om de sedan har färdigställts framgår inte av något vi har kunnat hitta. Som jämförelse påpekade Radović att Dečani, med ungefär samma invändiga yta, tog sexton år.

Läs bildprogrammet uppifrån. Mittkupolen, på 40 meter, rymmer Herrens himmelsfärd i stället för Pantokrator; under den Gudsmodern med de tolv apostlarna, sedan de fyra evangelisterna – omkring 600 m² målning enbart i kupolen. Katedralen har en riktig narthex, en arkitektonisk sällsynthet här, och dess egen kupol på 200 m² bär den Helige Andes nedstigande på pingstdagen, medan de lodräta väggarna under den ägnas åt de ”apostlalika” helgonen från jordens alla folk: omkring 130 helgon på den ena väggen och 130 på den andra. I altarapsiden täcker Gudsmodern ”Vidare än himlarna” 80 m² på egen hand. Ikonerna på ikonostasen är målade på gammalt vis på lindträ, med bladguld i gloriorna polerat till spegelglans.

Olivlunden och torget

Katedralen står inte på en parkeringsplats. Den står i en olivlund på de två hektar som staden skänkte 1991 – och lunden är yngre än kyrkan. Tomten hade gamla träd: under bygget gav metropolit Amfilohije klostret Tvrdoš i Hercegovina en oliv från platsen som beräknades vara mer än 330 år gammal, och den växer där i dag som ett minne. Det som omger katedralen i dag är en plantering av hundra unga olivträd, anlagd som en del av markarbetena och så pass välskött att juryn för Bars Maslinijada, olivfestivalen, i november 2021 gav katedralens lund priset för distriktets bästa unga plantering och kallade den en mönstergård för unga odlare. Träden på de här bilderna är alltså tio år gamla, i en stad som växte upp på 1970-talet kring lundar som var sekelgamla. Ett vitt kors står bland dem framför västporten.

De 2 800 m² markarbeten gav det stenlagda torget framför västporten, och torget har varit en offentlig scen från första dagen: invigningen följdes av ett kulturprogram där och, kvällen därpå, en konsert med Jelena Tomašević; församlingens bokpresentationer hålls ”i portan”; tioårsjubileets bok lanseras där den 25 september 2026. På platån intill Njegoš-kapellet står en bronsbyst av kung Nikola I på ett stenblock hämtat från ⁠Lovćen, av Belgradskulptören Miodrag Živković tillsammans med Dragan Radenović, avtäckt och välsignad av metropolit Amfilohije den 9 januari 2018 på 140-årsdagen av Bars befrielse från osmanerna; plaketten bär fyra rader ur kungens dikt ”Poeten och vilan” som slutar med att han blickar ”mot det serbiska havet” – ett laddat val i den här staden, även om ingen offentlig tvist om det har noterats. Den är ett av två kungamonument i centrala Bar och ska inte förväxlas med det andra: Trg Vladimira i Kosare, Vladimirs och Kosaras torg, en kort promenad bort, rymmer Nenad Šoškićs fyra meter höga bronsstaty av ”kung Jovan Vladimir” från 2001 och, sedan ombyggnaden 2022, en fontän; festdagsprocessionen går från katedralen till torget och tillbaka.

Vem Jovan Vladimir var – och varför Bar

Jovan Vladimir styrde Duklja, furstendömet vid Skadarsjön och kusten som blev Montenegro, från omkring år 1000, sedan han ärvt det av sin far Petrislav medan han ännu var pojke; hans hov låg på kullen Kraljič nära Koštanjica, ovanför sjön. När tsar Samuel av Bulgarien anföll 1009 eller 1010 kapitulerade Vladimir – för att bespara sitt folk ”hunger och svärd”, säger krönikan – och fängslades i Prespa, där Samuels dotter Kosara blev förälskad i honom och utverkade både giftermålet och hans återkomst till Duklja som Samuels vasall. Efter Samuels död grep hans brorson Ivan Vladislav tronen och kallade Vladimir till Prespa, med ett guldkors som säkerhetslöfte. Vladimirs svar är kärnan i hans historia: ”Vår Herre Jesus Kristus, som led för oss, korsfästes inte på ett kors av guld eller silver, utan på ett av trä. Om din tro och dina ord är sanna, skicka mig ett träkors i händerna på fromma män, så kommer jag.” Två biskopar och en eremit kom med träkorset; han kysste det, gav sig av, bad i kyrkan i Prespa och höggs ner av Vladislavs soldater vid dess port. Krönikan anger dagen, 22 maj, men inget år; bysantinsk kronologi ger 1016, medan den serbiska kyrkans egna liturgiska texter säger 1015, vilket gör att tusenårsminnet 2016 i sig var ett val. Han erkändes som martyr och helgon så gott som omedelbart, genom acklamation, som den förste härskaren över en serbisk stat – och han görs med lika stor övertygelse anspråk på som bulgariskt helgon, inskriven bland de ”gamla bulgariska tsarerna” i Borils synodikon från 1211, och som Albaniens första helgon. Alla tre perspektiven lever i dag.

Det enda nästan samtida vittnet, den bysantinske historikern Johannes Skylitzes, ger inget av detta – ingen Kosara, inget kors, inget datum, bara ”en man av redbarhet, fred och dygd” som litade på en ed och blev dödad. Berättelsen som alla känner kommer från kapitel 36 i Dukljaprästens krönika, Ljetopis popa Dukljanina, och här ligger katedralens djupaste anspråk på den här staden: krönikan skrevs i Bar, mellan 1299 och 1301, av Rudger, Bars romersk-katolske ärkebiskop, som sammanfattade en förlorad helgonlegend från 1000-talet, författad när Dukljas härskare bad påven upphöja biskopsstolen i Bar till ärkebiskopsstol. Helgonet i den ortodoxa katedralen skrevs alltså först ner av en katolsk ärkebiskop i samma stad – och har aldrig erkänts som helgon av Rom. Bar har hållit honom som sin himmelske beskyddare allt sedan dess.

Korset, berget och relikerna

Träkorset i berättelsen finns kvar, eller åtminstone ett kors: idegransträ klätt med silver, 45 gånger 38 centimeter och 2,5 tjockt, med en mässingskula på den nedre armen för att fästa en bärstång. Det har i århundraden förvarats av familjen Andrović i Velji Mikulići ovanför Bar – överlämnat till dem, säger traditionen, av Mrkojevići när den klanen övergick till islam och bedömde ett kristet hus som en lämpligare plats för det. Mellan högtiderna förvaras det på hemlig plats; en gång kände bara familjens två äldsta män till den, och sedan omkring år 2000 vaktas det av en familjekommitté. På trefaldighetssöndagen, efter en midnattsliturgi i Sankt Nikolaus-kyrkan i Velji Mikulići, bär en Andrović det i täten för en procession uppför den branta stigen till Rumijas topp på 1 593 meter, berget bakom Bar. Ingen får gå före korset. Varje pilgrim bär en sten, i tron att den Heliga Treenighetens kyrka som osmanerna förstörde på toppen ska byggas upp igen när tillräckligt med sten har burits dit, och de vandrande sjunger: ”Jag bär korset, jag ber till Gud, Herre förbarma dig.” Traktens katoliker och muslimer har traditionellt gått med; förr gick Mrkojevićis muslimske fanbärare bredvid korset med en kniv i högra handen, mot var och en som försökte ta det. Jugoslavien motarbetade processionen, och den hölls inte mellan 1959 och 1984.

År 2005 blev den delade traditionen en tvistefråga. Den 18 juni sattes en prefabricerad metallkyrka på tre ton ner på toppen med arméhelikopter; Amfilohije invigde den den 31 juli. Staten beordrade att den skulle tas bort 2009 men drev aldrig igenom beslutet; en undersökning 2011 visade 43 procent emot rivning och 24 procent för; 2018 kläddes den lilla kyrkan i de stenar pilgrimerna hade burit upp. Montenegro har sedan dess förklarat kulten kring den helige Vladimir som skyddat immateriellt kulturarv och pekat ut familjen Andrović som dess bärare – och fört upp ”flyttning av kyrkan från Rumijas topp” bland åtgärderna för dess skydd. Om katolska och muslimska grannar fortfarande går upp med korset som de en gång gjorde är omstritt i rapporteringen; en fältstudie från 2024 i tidskriften Fieldwork in Religion bär den talande titeln ”Carrying the Cross of Discord”. Katedralen vetter mot berget, och processionen hör till dess år; det är levande arv, inte en folkloretablå.

Helgonets kropp finns inte i Bar. Kosara förde den från Prespa till klostret Prečista Krajinska ovanför Skadarsjön, där hon själv senare begravdes vid hans sida som nunnan Teodora; omkring 1215 fördes relikerna till Durrës, och från 1381, när den albanske fursten Karl Thopia lät återuppbygga en kyrka nära Elbasan i hans namn med en inskrift på grekiska, latin och serbiska, låg de i den helige Jovan Vladimirs kloster där – Shin-Gjon för de albanska grannarna, dit både kristna och muslimer fortfarande kommer den 4 juni. Under den albanska kommunismen hamnade relikskrinet på ett kyrkomuseum i Elbasan (1967), därefter i den ortodoxa katedralen i Tirana och på nationalhistoriska museet, och 2021 tillbaka i klostret. Montenegrinska uppgifter från 2016 placerade huvudet i det bulgariska klostret Zograf på berget Athos och en underarm i Sankt Nikolaus-kyrkan i Ohrid. Det Bar har är partiklar: förseglade i altaret vid invigningen, och en utställd i kyrkan för vördnad. Det stora relikskrinet kom inte till invigningen; den albanska kyrkan kunde inte få tillstånden.

Katedralens år

Församlingen publicerar sitt schema: gudomlig liturgi 09.00 på söndagar och helgdagar och 08.00 övriga dagar, morgongudstjänst 08.00 på söndagar och helgdagar, vesper varje dag 18.00 (20.00 under sommarmånaderna), med akatisten till Gudsmodern efter fredagens vesper. Patronatsfesten är den 4 juni, och den håller samman en vecka av ”den helige Jovan Vladimirs dagar” som knyter katedralen till varje Vladimirplats i distriktet: liturgi på Rumija och i katedralen på trefaldighetssöndagen, vid klosterruinen Ratac, vid Prečista Krajinska i Ostros, vid Alla helgons ödekyrka på Veliki Pijesak, en blodgivarkampanj i kryptan, bokpresentationer i lunden. På kvällen på själva festdagen lämnar en procession västporten och går genom nya Bars gator – IV Crnogorske brigade, Jovana Tomaševića, Vladimira Rolovića, den nya boulevarden, Branka Čalovića, Makedonska, Rista Lekića, Bulevar revolucije – med evangeliet läst vid fyra stationer: vid det fornkristna Trikonhos, i korsningen vid Bulevar 24. novembra, vid kommunhuset och framför kyrkan. På julafton läggs badnjak, julstocken, framför västporten klockan 15.00 och metropoliten tjänstgör; på juldagen är morgongudstjänsten 07.00 och liturgin 08.00.

Invigningsdagen firas varje september. I år är det den tionde: fredagen den 25 september 2026 klockan 19.00 presenteras en minnesbok, Dugo očekivani dan – ”Den efterlängtade dagen” – på katedralens område tillsammans med metropolit Joanikije; lördagen den 26 september leder metropoliten liturgin klockan 09.00, och klockan 20.00 ger ensemblen Fenečki biseri en konsert i kulturcentret.

Katedralen var också samlingspunkten för Bars del i processionerna 2019–2020 mot Montenegros lag om religiösa samfund, vars omtvistade paragrafer skulle ha överfört kyrklig egendom från tiden före 1918 till staten. Byggd mellan 2006 och 2016 var katedralen aldrig själv i fråga; men den 12 januari 2020, efter liturgin, gick omkring 2 000 människor enligt polisens räkning och 6 000–7 000 enligt arrangörernas från dess portar till Trg Vladimira i Kosare och tillbaka bakom metropolit Amfilohije, fredligt, i den största folksamling staden hade sett sedan protesterna började. De omstridda paragraferna ströks av det nya parlamentet den 29 december 2020.

Besöket

Katedralen ligger på Jovana Tomaševića 38 i Topolica, centrum av nya Bar; församlingens telefon är +382 30 308 427, och stadsbusshållplatsen vid grinden heter helt enkelt Hram. Den är öppen i anslutning till gudstjänsterna ovan – tredjepartssajter anger 07.00 till 21.00, vilket församlingen aldrig har publicerat, så betrakta det som en gissning – och ingen källa nämner någon entréavgift. Ingenting är anslaget om fotografering: fråga någon i personalen, fotografera aldrig en gudstjänst eller de som ber utan samtycke, och låt blixten vara. Klä dig som i vilken ortodox kyrka som helst – täckta axlar och knän – och om en gudstjänst, ett dop eller en begravning pågår, vänta utanför eller håll dig längst bak. Ingen har publicerat någon tillgänglighetsinventering; torget är plant och västportarna ligger i marknivå, men stäm av allt som är avgörande med församlingen.

Allt i centrala Bar ligger nära, och det finns gratis parkeringsplatser inom ett par hundra meter från grinden. Kung Nikolas palats och dess park ligger fem minuters promenad bort, Topolicastranden några minuter till, färjehamnen för Bari och Ancona ungefär elva minuter till fots; buss- och järnvägsstationerna, sida vid sida i sydost, ligger omkring 1,7 kilometer bort – tjugotre till tjugosex minuters promenad, eller en kort taxiresa. Det fornkristna Trikonhos, en trekonkig kyrka från 400- till 800-talet, ligger 700 meter bort; den katolska konkatedralen Sankt Petrus 800 meter. Stari Bar och Stara Maslina i Mirovica ligger tre och en halv till fyra kilometer bort och kräver transport. Räkna med fyrtio minuter för själva katedralen: torget och lunden, sedan kupolen, narthex och apsiden i den ordningen, och sedan ut igen för att se Rumija bakom kupolerna. Staden i stort finns i vår guide till Bar.

Ett gratis original

Fotografiet överst på den här sidan erbjuds som RAW-fil under en Creative Commons Erkännande-licens: kamerans egen DNG, obearbetad, med en JPEG i full storlek bredvid för den som inte framkallar RAW-filer. Använd det, bearbeta det, tryck det – med en kreditering till Montenegro.com och, på nätet, en länk tillbaka till den här sidan.

• Ladda ner DNG-filen – 3072 × 3072, DJI Osmo Pocket 3, cirka 19 MB
• Ladda ner JPEG i full storlek – 3072 × 3072, cirka 2 MB

Licensierad under CC BY 4.0. Originalfotografi av Montenegro.com, 20 september 2026.

Vanliga frågor

Källor

1. Församlingen Sveti Jovan Vladimir, Bar, Saborni hram Svetog Jovana Vladimira u Baru – byggnadskrönikan, mått, klockor, sten, fresker, invigningen; daterade milstolpar; gudstjänstschema; program för tioårsjubileet.
2. Anastasije Radović, intervjuad av Biljana Dabić, Hram Svetog Jovana Vladimira oslikan 300 godina zapostavljenom tehnikom, Novosti/Jedro, 24 september 2016 (freskprogrammet och arbetslagen).
3. Jedro, Osveštan Hram Svetog Jovana Vladimira, september 2016; Novosti, Osveštan Hram Svetog Jovana Vladimira u Baru, 25 september 2016.
4. Feral, femårsdagen av invigningen, 18 september 2021 (det förgyllda korset, den förste Jerusalempatriarken i Montenegro).
5. Serbiska Wikipedia, Саборна црква у Бару; Wikidata Q61133033; OpenStreetMap way 219757345 (adress, koordinater).
6. RTCG, Mošti Sv. Jovana Vladimira ne stižu u Bar, september 2016; CdM, Svečano otkrivene mošti Jovana Vladimira, juni 2019 (helgonets liv, Elbasan).
7. BARinfo, festdagsprocessionens rutt; Dani Svetog Jovana Vladimira; Novosti, julafton i Bar.
8. Wikipedia, Jovan Vladimir och Chronicle of the Priest of Duklja; krönikans kapitel 36 i montenegrinsk översättning; John Skylitzes, A Synopsis of Byzantine History, övers. Wortley (2010).
9. Serbiska Wikipedia, Јован Владимир (processionens regler och sång); Wikipedia, Rumija; Portal Analitika, Desant na Rumiju (kyrkan från 2005, den skyddade kulten och dess åtgärder).
10. RTCG, Litije u više gradova Crne Gore, 12 januari 2020; Radio Slobodna Evropa, ändringarna den 29 december 2020.
11. Församlingen Sveti Jovan Vladimir, Maslinjak barskog Sabornog hrama proglašen za najbolji mladi zasad, november 2021; Proslavljena 140. godišnjica oslobođenja Bara, 9 januari 2018; CdM, Otkrivena bista kralja Nikole ispred hrama u Baru.
12. CdM, Trg Vladimira i Kosare, februari 2022; Sputnik, den 330-åriga oliven som gavs till Tvrdoš, mars 2026.
13. ”Carrying the Cross of Discord: Sharing and Claims of the Cult of Saint Vladimir of Dioclea/Jovan Vladimir in Contemporary Montenegro”, Fieldwork in Religion, 2024.